Den vackraste stunden i livet var den när du kom. 2015.08.01 - 21.55 - 3410 gram - 50 cm lång. Ebba Ivarsson. Vår dotter. Ofattbart, omtumlande och alldeles alldeles underbart! En perfekt liten tjej.
Värkarna startade redan under natten mellan fredag och lördag, Paul jobbade natt såklart. Med 10 min mellan värkarna vid klockan sex bad jag honom att skynda sig hem på morgonen och ringde förlossningen vid åtta för att be om råd. De sa åt mig att vänta in mer intensiva värkar så jag tog ett bad och så väntade vi, och väntade. Paul blev otålig och fortsatte tapetsera barnrummet. Vi åt, tog emot ett oväntat och väldigt kort besök och just som värkarna klockades med sju minuters mellanrum och Paul tapetserat klart den sista våden orkade jag inte vänta längre. Vi åkte in. I hissen upp till förlossningen, 15:20...
Jag var öppen 6 cm. Jippi, min värsta farhåga var att behöva åka hem igen. Vi blev kvar. 5,5 timmar senare med akupunktur, lustgas, turer med gåstolen, ett klipp och många långa värkar var hon äntligen hos oss. Kanske onödigt att säga men det var inte så illa som jag befarat, jag försökte att så gott det gick slappna av under värkarna, andas och haka på kroppen som visste precis vad den skulle göra. Och sedan en så obeskrivlig känsla att äntligen få se det lilla liv som vi väntat på i nio månader, fastän det inte går att förstå att det är samma människa som varit i magen hela tiden. Två höjdpunkter, nr 1 när de tog hål på fosterhinnan samtidigt som jag fick lustgas för första gången vilket resulterade i att trycket släppte något och jag var i himlen. Nr 2, när hon (vilket var en överraskning) kom ut, skrek för full hals och jag fick be barnmorskan att lyfta på benet så att jag fick se att hon var en hon. Ebba, fast de första två dygnen hette hon Solbritt. Trött och nöjd familj, första natten tillsammans alla tre.
Fyra dagar senare, dagen då hon egentligen var beräknad åkte vi hem. Sedan dess har vi dock varit tillbaka igen. Orsak? Mamma åkte på en sjuhellsickes hög feber, inflammation i livmodern eller barnsängsfeber som det hette förr. Precis som Paul skulle på kalas uppmanade sjukvårdsupplysningen att vi skulle uppsöka akuten, vilket vi gjorde och blev kvar, två dagar. De ville ju se så att febern gick ner och de behandlade mig rätt. Fast jag fick penicillin via dropp och det hade i och för sig inte varit jättelätt att få hemma. Tur att vi trivdes så bra på BB. Nu mår vi alla toppen!
